Igår försökte jag, genom att sätta ord på det, förklara hur det kommer sig att jag väljer som jag gör just nu. Med flytten och allt. Mest för mig själv men jag vill ändå dela det med dig. Och har du börjat läsa så kanske du vill veta?
Jag är beroende av ensamheten. Att få göra allt själv. På mitt sätt. Friheten i det.
2015, i skrivande stund för 5 år sedan, vågade jag ta klivet. Mot drömmen jag haft så länge. Jag skulle öppna upp min alldeles egen Guldverkstad. Butiken kändes nödvändig för att synas men hjärtat finns i verkstaden. En trevande början ska erkännas. En fin tid som har lett till ofantligt många möten. Vänner för livet vissa gånger. Här fick jag skapa grunden för mina kollektioner. Hitta den röda tråden. Jag är evigt tacksam för dessa år. Det är jag verkligen. Från djupet av mitt hjärta. Här har jag fått tid att lära känna mig i själv i mitt skapande. Men. Ändå kände jag mig låst på något sätt.
I november 2019 fick jag frågan vad jag verkligen drömde om. Tanken dök upp direkt. Men jag slog bort den. Så kan jag ju inte tänka. Eller? Den tanken höll sig ändå kvar. En dag tog jag mod till mig att säga den högt. Men tiden var inte mogen. Det fick vänta en tid.
Januari, februari. 2020 började bättre än något år har gjort under denna resan. Jag hade massor att göra. Roliga uppdrag. Smidde planer. Men. Så kom pandemin. Frustrationen men ändå en känsla av att det löser sig. Sitt lugnt i båten fick jag till mig. Både i tanken men även utifrån. Flera gånger. Så jag satt lugnt i båten. Den här perioden lockade dock fram tanken på nytt. Stäng butiken. Denna gången utan skam. Och inte lika skrämmande.
När jag tillät mig att hålla fast vid den tanken så tog kreativiteten fart. Butiken höll mig tillbaka. Och i detta fall även ensamheten. Tankarna kom och försökte reda i dem, ringde ett samtal. Men den båten hade redan gått. Jag tänkte mer, bredare och utanför min comfortzone. Bollade med kloka vänner. La ihop mitt pussel. Bit för bit. Ringde en kontakt som funnits med sedan strax efter uppstart. Jag ville dela med mig av en idé och vi bestämde träff. Hon kändes klockren att ha med på denna vandring. Vi tänkte vidare tillsammans. Fler bitar föll på plats. Hon nämnde en lokal men den var det nog inte. Eller. Vi tog tag i den tanken på nytt och bestämde träff med vederbörande.
Ingenting var klart ännu men jag kände så starkt att jag behövde säga upp min lokal. Så jag gjorde det. En sprittande känsla. Jag hade hoppat av tåget. Istället kunde jag gå själv. Det känns lättare. Att gå den väg Jag själv väljer. Friheten att kunna haffa de chanser som dyker upp. Fri från mina egna begränsande tankar. Då dök chansen upp och jag tog den.
Nu går jag i tro. Jag tror även på den känslan som infinner sig. Tillåter mig att tro på den även om det känns för bra för att vara sant. För vad är det värsta som kan hända? Kanske jag lär mig något?
//Christine
